1.23.2014

snow and snowflakes




Idag var en dålig dag. Så jag bestämde mig för att göra det jag blir glad av - fotografera och äta ben and jerry's.

1.16.2014

Where the lights don’t move and the colors don’t fade

Det finns viss musik som söker sig ända in i ens själ för att beröra en. Musik som innehåller en melodi som snuddar på att kännas som ren magi i kroppen. Musik som får en att känna ren lycka för tre eller fyra minuter. Man får en känsla av att varken smärta, ångest, ilska eller irritation finns längre. Musik som nästan får en att gråta, bara för att melodin får en att må så bra. En nästan obeskrivlig känsla som bara går att uppleva.

Den här låten gör så med mig.

1.08.2014

Tufs

Våren 2009 födde Fridas grannes katt fyra ungar. Vi var 14 år och den sommaren gjorde vi ingenting annat än att gå över till granntomten för att leka och gosa. De var fyra glada kattungar och de sprang i diken och jagade varandra i det höga gräset. Men det var en av ungarna som alltid hamnade på efterkälken och hann aldrig riktigt med de andra. Den kattungen var svart långhårig med vita tassar och vitt bröst. Jag blev kär i den här krabaten och efter mycket om och men och övertalande, så befann sig lurvtussen plötsligt i en kattkorg inne på mitt rum.

Han blev som mitt barn. Varje natt sov han på mitt bröst, eller ovanför mitt huvud och han spann högt som en motorcykel. Varje dag när jag kom hem från skolan jamade han från köket så högt han kunde för att få bli utsläppt (han sket ner hela huset om han fick härja fritt i huset ensam en hel dag), men han ville aldrig gå ut såvida man inte myste med honom innan. Han hoppade envist upp på tangentbordet flera gånger om, trots att jag kastade ner honom på golvet igen, för att kräva en mysstund. Efter att vi myst han och jag så var det inga problem med att gå ut ett tag. Sen kom han in igen efter någon timme för att bli matad. Han var så liten och jag brukade gå runt i huset med honom liggandes i mitt linne, precis vid urringningen, som en liten hängmatta där han låg och sov. När han inte sov, var han en riktig jägare. Han lekte dag ut och dag in med kattleksaker, mina fötter när jag gick förbi honom, trådar som hängde ner mot golvet från filtar. Han var dock inte alltid en liten bekymmersfri ängel. Ibland när han besökt kattlådan, och kanske druckit lite mjölk med laktos i, blev problemen med en långhårig katt uppenbarade. Med andra ord, han sket ner hela sin päls under svansen (och ibland även svansen inkluderat. Denna katt hade hår). Han och jag var ofta på besök inne i badrummet för ett litet bad i handfatet med uppdraget att få bort allt uträttat behov från pälsen. Inte något han var ett stort fan av. Trots allt hade jag inget problem med detta. Det var som att byta blöja på ens barn. Inget man gör för nöjes skull, men det är inte heller så äckligt för det är ens barn.

Han må ha varit en katt, men han var ingen vanlig katt. Vi hade en kontakt, den här hårbollen och jag. Hur naivt det må låta, så hade vi det. Jag har haft katt hela mitt liv. Sammanlagt 9 i dagsläget. Ingen av alla katter jag haft och har kan liknas med Tufs. Trots att det gått mer än 4 år sen nu, så ligger jag ändå här i min säng och brister fortfarande lika mycket i hjärtat när jag tänker på det som hände i November -09.

En kväll i slutet av november kom bokbussen till vår gata här ute på landet, för ovanlighetens skull. Det var höstmörkt och blåsigt. Småregnade, det var sådär deprimerande blött överallt. Mamma och jag funderade på om vi skulle ta oss en titt i bokbussen, den kommer ju så sällan ändå. Det gjorde vi. På vägen ut i ruggvädret smet Tufs ut i dörrspringan. Jag funderade på att ta in honom igen. Vädret var ju ohyggligt och det kanske skulle bli svårt att få in honom igen eftersom det redan var ganska sent och mörkt ute, men han fick vara ute. Jag traskade bekymmerslös till bokbussen, som stod parkerad vid vägkanten. När jag stod inne och kikade på böcker tittade jag ut genom glasdörren och fick se min lilla skatt där ute i regnet tittandes in på mig. Mitt hjärta smälte när jag såg honom därute och frågade om det var okej att jag bar in honom och höll honom i famnen. Det fick jag. Han var smutsig om tassarna, men det märktes att han trivdes inne i värmen. Speciellt i min famn. Han försökte inte ens komma loss, som katter brukar vilja när de känner sig ihållna för länge. Han trivdes. Efter ett tag fick jag trots allt släppa ut honom. Varför minns jag inte, men jag önskar idag att jag fortsatt hålla honom.

15 minuter senare dog Tufs.

Mamma och jag gick ut från bokbussen med några böcker och skulle gå hem igen. Vi ropade på Tufs för att få honom att följa med oss. Han hade ju varit precis utanför bokbussen för bara några minuter sedan. Han kom alltid när man ropade, men denna gång kom ingen liten svart boll springande mot oss från något håll alls. Vi letade under bokbussen ifall han låg och gömde sig där, men det var för mörkt för att se. Mamma bad bokbusschauffören att trycka på gasen, så att han skulle bli rädd för ljudet och springa bort från bussen ifall han var där under. Ingenting. Men sen såg jag honom. På andra sidan vägen satt han i gräset och skulle springa över vägen för att komma till oss. Jag såg honom tack vare de starka ljuslyktorna som plötsligt kom i vår riktning från backkrönet. På en sekund hade bilen åkt förbi och Tufs låg på mitten av vägen. Jag visste att det skulle gå bra. Min andra katt, Simba, blev påkörd på bakdelen några år innan och han överlevde. Tufs skulle också överleva. Tufs överlevde smällen, det gjorde han och innan jag visste ordet av satt jag och mamma i bilen på väg till vetrinären. Simba överlevde ju tack vare att vi åkte till vetrinären så fort som möjligt. Tufs andades oregelbundet och fort i min famn. Jag kände på hans högra bakben, det var löst. Som om hans ben inte tillhörde hans kropp och det enda som gjorde att det inte föll av var skinnet. Jag greps av en panik som höll mig i ett järngrepp. Jag hyperventilerade och grät samtidigt. Mamma körde fort. Mamma sa åt mig att min panik kunde bli livsfarlig och om jag inte lugnade mig skulle både katten och jag råka illa ut. Jag försökte andas djupa andetag, medan Tufs kippade efter luft så gott han  kunde. Jag tittade på honom och mina tankar och känslor blev blanka. Han jamade hjärtskärande av smärtan och min panik började sätta fart igen.

De kommande fyra kilometerna i bilen minns jag bara som ett svart hål. Fyra kilometer var så långt vi kom, för plötsligt så kippade Tufs inte efter luft längre och han hade slutat att jama. Jag skrek till mamma och frågade i panik varför han låg helt stilla. Han vilar, sa mamma. Känn om hans hjärta slår. Han hjärta slog inte längre och mamma stannade bilen. Tufs var död nu. Skulle aldrig mer komma tillbaka och jag, 14 år, fattade ingenting. Det enda jag minns från detta är att mamma tog Tufs från mina armar och jag skrek, sparkade och grät. Panik. Panik. Panik. Tufs var död. Han skulle aldrig komma tillbaka. Tufs var död.

Mer än sådär minns jag inte från den kvällen. De kommande dagarna var svåra. Ingen jamade när jag kom hem från skolan. Ingen väckte mig genom att bita i mina tår. Ingen spann i mitt öra när jag skulle sova. Ingen var där. Och fortfarande är ingen där. Tufs ligger mig lika varmt om hjärtat nu, som han gjorde då. Han kommer alltid vara min lilla baby, som jag brukade kalla honom.

Det är svårt att berätta om Tufs för andra. Inte känslomässigt, men för att jag inte tror att folk förstår helt och hållet. Jag tänker mig att andra tänker "Geez, det var en katt. Alla har förlorat en katt. Chilla, dramaqueen. Det är värre att förlora en förälder, eller syskon. Dem är det synd om på riktigt.". JA, det är värre att förlora en förälder och det är värre att förlora ett syskon, eller mormor, morfar, farmor, farfar, kusin, bästa vän, pojkvän, flickvän. Det är tusen gånger värre. Men bara för att det är tusen miljarder gånger värre, betyder det inte att detta inte är jobbigt. Tufs var en katt, men inte bara en vanlig katt som äter, sover och skiter. Han var som mitt barn och ingen kommer nog aldrig förstå den kontakten som jag och Tufs faktiskt hade. Det är knappt så att jag själv förstår hur det ens kan gå till mellan katt och människa.

Det värsta är mina tankar nu i efterhand. Vad hade jag kunnat göra för att förhindra det här? Tänk om jag låtit bli att gå till bokbussen. Tänk om jag tagit tag i Tufs när han smet ut och hållit honom inne denna kväll. Tänk om jag inte släppt ut honom från bokbussen och tänk om jag haft bättre koll på honom. Allt detta funderar jag på ibland och tänker, förlåt. Förlåt Tufs för att du behövde dö när du inte behövde. Förlåt för att du inte fick leva ditt liv. Och tack, för att du i alla fall levde det du fick, som min lilla baby.


1.07.2014

Gördis

Det här är Felicias hund som hon är hundvakt åt. Hon heter Gördis och ser ut som en liten snöboll. Hon ger en en puss när man säger "puss" och jag blev kär i henne så fort jag klev innanför Felicias dörr i morse. Om ni har sett en sötare hund än denna bomullsboll så får ni verkligen ta och bevisa det, för detta är bannemig den sötaste lurvtussen jag har sett i hela mitt liv.




7 januari

I morse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret var gräsmattan dränkt i tjock, vit dimma och detta var ett perfekt väder för vad jag skulle göra idag. Jag satte mig i bilen och övningskörde hela vägen hem till Felicia där jag kom instormande mitt i frukosten. Efter att Felicia druckit upp sin liter te så trädde hon i sina ridkläder och vi gick ut för att rida och fotografera. I ett par timmar red Felicia runt på åkern, genom vattnet och längs skogsbrynet i t-shirt och stövlar, medan jag sprang fram och tillbaka och fram och tillbaka för att försöka fånga en bra bild. När vi båda var på vippen att frysa händerna av oss begav vi oss tillbaka in i värmen och drack mer te. För det enda man dricker hos Felicia är te.





här föll hon nästan i vattnet






1.06.2014

en sån där dag

Idag åt jag frukost halv två och har irrat runt i huset och fotograferat irrelevanta saker i brist på annat att göra, sedan jag slog upp ögonen alldeles för sent imorse. Jag vaknade ett. Visserligen så somnade jag halv tre, men som man bäddar får man ligga, som det heter. Näej alltså.. Det här var inte roligt. Halva dagen har sprungit förbi medan jag låg och dreglade på kudden.

På onsdag är det skola. Skola. Skola. SKOLA ÅH VILL INTE. Min sista termin väntar nu. Hur ska jag orka prestera på topptopptopp när jag är så nära målsnöret? Jag behöver minst två veckor extra jullov innan jag KANSKE kan vara redo att kastas in i uppsatser, prov och hemtentor. Sista terminen. Sen har jag tagit studenten. Jag har framtidsångest. Men vem har inte det vårterminen i trean? Tur att vårterminen har mycket lov. Det fixar vi. Det fixar jag.

Nu ska jag köra bil.






NYÅR


Vid halv sjusnåret invigde jag och Samuel det nya tillskottet i vår lilla familj när vi tog BILEN hem till Sara. I klänning och kostym, lockat hår och parfym (och det var faktiskt INTE meningen att det där skulle rimma hahaha). Väl där möttes vi av lika finklädda damer och herrar lika redo som vi att inviga det nya året! Sara och Elin hade slitit med en helt makalöst god nyårsmiddag som vi avnjöt tillsammans runt ett bord prytt med blå serpentiner. Efter dans, lek, skratt och kramar blev det dags att styra kosan mot Uppsala slott och bredvid en gran i mitten av folkhavet kysste jag och Samuel in 2014 under fyrverkeriernas glitterregn. Sen kramade jag alla vackra vänner jag kunde hitta och fick adrenalin av fyrverkeriernas smällar och folkmassans nyårsrop. Jag hann inte ens krama alla hejdå innan jag och Samuel satt i bilen igen på väg hem för vårt egna lilla firande, som bestod av en Disneyfilm, morötter och dipp, frukt och ett glas bubbel (alkoholfri självfallet, alkohol är bajs?) och en hel del mys och pussar.

Min nyår var jättejättebra. Finaste (och roligaste love you) vännerna man kan önska sig och den finaste (och snyggaste hehe) pojkvännen i världen. 2014 kommer nu och jag var på väg att skriva något jättetöntigt om hur bra detta år kommer vara och hur detta år kommer vara speciellt MEN VET NI, det är bara ytterligare ett år och jag känner mest: ske vad som ske vill. Bra som dåligt. Jag är redo. Tror jag. Gott nytt år på er och lycka till med den glädje, sorg, lycka, gråt, eufori, ilska, förvirring och alla känslor som 2014 kommer bjuda oss alla på. HEJ.