1.08.2014

Tufs

Våren 2009 födde Fridas grannes katt fyra ungar. Vi var 14 år och den sommaren gjorde vi ingenting annat än att gå över till granntomten för att leka och gosa. De var fyra glada kattungar och de sprang i diken och jagade varandra i det höga gräset. Men det var en av ungarna som alltid hamnade på efterkälken och hann aldrig riktigt med de andra. Den kattungen var svart långhårig med vita tassar och vitt bröst. Jag blev kär i den här krabaten och efter mycket om och men och övertalande, så befann sig lurvtussen plötsligt i en kattkorg inne på mitt rum.

Han blev som mitt barn. Varje natt sov han på mitt bröst, eller ovanför mitt huvud och han spann högt som en motorcykel. Varje dag när jag kom hem från skolan jamade han från köket så högt han kunde för att få bli utsläppt (han sket ner hela huset om han fick härja fritt i huset ensam en hel dag), men han ville aldrig gå ut såvida man inte myste med honom innan. Han hoppade envist upp på tangentbordet flera gånger om, trots att jag kastade ner honom på golvet igen, för att kräva en mysstund. Efter att vi myst han och jag så var det inga problem med att gå ut ett tag. Sen kom han in igen efter någon timme för att bli matad. Han var så liten och jag brukade gå runt i huset med honom liggandes i mitt linne, precis vid urringningen, som en liten hängmatta där han låg och sov. När han inte sov, var han en riktig jägare. Han lekte dag ut och dag in med kattleksaker, mina fötter när jag gick förbi honom, trådar som hängde ner mot golvet från filtar. Han var dock inte alltid en liten bekymmersfri ängel. Ibland när han besökt kattlådan, och kanske druckit lite mjölk med laktos i, blev problemen med en långhårig katt uppenbarade. Med andra ord, han sket ner hela sin päls under svansen (och ibland även svansen inkluderat. Denna katt hade hår). Han och jag var ofta på besök inne i badrummet för ett litet bad i handfatet med uppdraget att få bort allt uträttat behov från pälsen. Inte något han var ett stort fan av. Trots allt hade jag inget problem med detta. Det var som att byta blöja på ens barn. Inget man gör för nöjes skull, men det är inte heller så äckligt för det är ens barn.

Han må ha varit en katt, men han var ingen vanlig katt. Vi hade en kontakt, den här hårbollen och jag. Hur naivt det må låta, så hade vi det. Jag har haft katt hela mitt liv. Sammanlagt 9 i dagsläget. Ingen av alla katter jag haft och har kan liknas med Tufs. Trots att det gått mer än 4 år sen nu, så ligger jag ändå här i min säng och brister fortfarande lika mycket i hjärtat när jag tänker på det som hände i November -09.

En kväll i slutet av november kom bokbussen till vår gata här ute på landet, för ovanlighetens skull. Det var höstmörkt och blåsigt. Småregnade, det var sådär deprimerande blött överallt. Mamma och jag funderade på om vi skulle ta oss en titt i bokbussen, den kommer ju så sällan ändå. Det gjorde vi. På vägen ut i ruggvädret smet Tufs ut i dörrspringan. Jag funderade på att ta in honom igen. Vädret var ju ohyggligt och det kanske skulle bli svårt att få in honom igen eftersom det redan var ganska sent och mörkt ute, men han fick vara ute. Jag traskade bekymmerslös till bokbussen, som stod parkerad vid vägkanten. När jag stod inne och kikade på böcker tittade jag ut genom glasdörren och fick se min lilla skatt där ute i regnet tittandes in på mig. Mitt hjärta smälte när jag såg honom därute och frågade om det var okej att jag bar in honom och höll honom i famnen. Det fick jag. Han var smutsig om tassarna, men det märktes att han trivdes inne i värmen. Speciellt i min famn. Han försökte inte ens komma loss, som katter brukar vilja när de känner sig ihållna för länge. Han trivdes. Efter ett tag fick jag trots allt släppa ut honom. Varför minns jag inte, men jag önskar idag att jag fortsatt hålla honom.

15 minuter senare dog Tufs.

Mamma och jag gick ut från bokbussen med några böcker och skulle gå hem igen. Vi ropade på Tufs för att få honom att följa med oss. Han hade ju varit precis utanför bokbussen för bara några minuter sedan. Han kom alltid när man ropade, men denna gång kom ingen liten svart boll springande mot oss från något håll alls. Vi letade under bokbussen ifall han låg och gömde sig där, men det var för mörkt för att se. Mamma bad bokbusschauffören att trycka på gasen, så att han skulle bli rädd för ljudet och springa bort från bussen ifall han var där under. Ingenting. Men sen såg jag honom. På andra sidan vägen satt han i gräset och skulle springa över vägen för att komma till oss. Jag såg honom tack vare de starka ljuslyktorna som plötsligt kom i vår riktning från backkrönet. På en sekund hade bilen åkt förbi och Tufs låg på mitten av vägen. Jag visste att det skulle gå bra. Min andra katt, Simba, blev påkörd på bakdelen några år innan och han överlevde. Tufs skulle också överleva. Tufs överlevde smällen, det gjorde han och innan jag visste ordet av satt jag och mamma i bilen på väg till vetrinären. Simba överlevde ju tack vare att vi åkte till vetrinären så fort som möjligt. Tufs andades oregelbundet och fort i min famn. Jag kände på hans högra bakben, det var löst. Som om hans ben inte tillhörde hans kropp och det enda som gjorde att det inte föll av var skinnet. Jag greps av en panik som höll mig i ett järngrepp. Jag hyperventilerade och grät samtidigt. Mamma körde fort. Mamma sa åt mig att min panik kunde bli livsfarlig och om jag inte lugnade mig skulle både katten och jag råka illa ut. Jag försökte andas djupa andetag, medan Tufs kippade efter luft så gott han  kunde. Jag tittade på honom och mina tankar och känslor blev blanka. Han jamade hjärtskärande av smärtan och min panik började sätta fart igen.

De kommande fyra kilometerna i bilen minns jag bara som ett svart hål. Fyra kilometer var så långt vi kom, för plötsligt så kippade Tufs inte efter luft längre och han hade slutat att jama. Jag skrek till mamma och frågade i panik varför han låg helt stilla. Han vilar, sa mamma. Känn om hans hjärta slår. Han hjärta slog inte längre och mamma stannade bilen. Tufs var död nu. Skulle aldrig mer komma tillbaka och jag, 14 år, fattade ingenting. Det enda jag minns från detta är att mamma tog Tufs från mina armar och jag skrek, sparkade och grät. Panik. Panik. Panik. Tufs var död. Han skulle aldrig komma tillbaka. Tufs var död.

Mer än sådär minns jag inte från den kvällen. De kommande dagarna var svåra. Ingen jamade när jag kom hem från skolan. Ingen väckte mig genom att bita i mina tår. Ingen spann i mitt öra när jag skulle sova. Ingen var där. Och fortfarande är ingen där. Tufs ligger mig lika varmt om hjärtat nu, som han gjorde då. Han kommer alltid vara min lilla baby, som jag brukade kalla honom.

Det är svårt att berätta om Tufs för andra. Inte känslomässigt, men för att jag inte tror att folk förstår helt och hållet. Jag tänker mig att andra tänker "Geez, det var en katt. Alla har förlorat en katt. Chilla, dramaqueen. Det är värre att förlora en förälder, eller syskon. Dem är det synd om på riktigt.". JA, det är värre att förlora en förälder och det är värre att förlora ett syskon, eller mormor, morfar, farmor, farfar, kusin, bästa vän, pojkvän, flickvän. Det är tusen gånger värre. Men bara för att det är tusen miljarder gånger värre, betyder det inte att detta inte är jobbigt. Tufs var en katt, men inte bara en vanlig katt som äter, sover och skiter. Han var som mitt barn och ingen kommer nog aldrig förstå den kontakten som jag och Tufs faktiskt hade. Det är knappt så att jag själv förstår hur det ens kan gå till mellan katt och människa.

Det värsta är mina tankar nu i efterhand. Vad hade jag kunnat göra för att förhindra det här? Tänk om jag låtit bli att gå till bokbussen. Tänk om jag tagit tag i Tufs när han smet ut och hållit honom inne denna kväll. Tänk om jag inte släppt ut honom från bokbussen och tänk om jag haft bättre koll på honom. Allt detta funderar jag på ibland och tänker, förlåt. Förlåt Tufs för att du behövde dö när du inte behövde. Förlåt för att du inte fick leva ditt liv. Och tack, för att du i alla fall levde det du fick, som min lilla baby.


2 kommentarer:

  1. det var verkligen världens bästa underbaraste lilla djur, åh :'(

    SvaraRadera
  2. Åh esther vad fint skrivet <3 Blir så rörd //Ingi

    SvaraRadera