funderingar och sånt där - som vanligt

Min elvaåriga granne sitter just nu i andra rummet och klickar sig runt på min dator. För två minuter sen sprang hon in här i mitt rum, hoppade upp och ner och skrattade av glädje. Sådär busigt glad. Trodde först att hon hade klarat alla levels på något spel på spela.se eller något. Men så; "Killen jag är kär i frågade precis chans på mig!!!" skrattade hon fram medan hon fortfarande stod och hoppade upp och ner och klappade händer.

Jag minns det där. När man var kär som barn och allting var så enkelt. Gillade man någon, frågade man  chans. Eller så bad man sin kompis fråga åt en. Man kunde göra så och det var helt normalt. Det var så lätt. Varför ska vi hålla på och krångla till allt när vi växer upp? Varför ska allting bli så komplicerat? Varför ska känslor för någon idag innebära dagliga (och nattliga) tankar och funderingar och överanalyseringar angående allt kring det? Tänk om det fortfarande var så att man bara "frågade chans" på personen man är kär i? På msn like the good old days. Tänk vad mycket tid vi skulle spara oss och hur lyckligare de flesta skulle vara (om man får det svar man vill ha vill säga).

Tänk om alla ens känslor kunde få fortsätta vara lika simpla som de var när man var elva år. Jag att antar att det är för att känslorna är mer på riktigt nu på äldre dar. Och ändå har en sjuttonåring som jag inte särskilt mycket erfarenhet om livet och känslor. Spännande det där, hur vi växer upp och plötsligt ser annorlunda på saker och ting i livet. Men ibland önskar jag att vissa saker bara kunde låta bli att förändras. Tant som jag är, gillar jag inte förändring. Oftast.

från weheartit