Obeskrivligt

Igår upplevde jag den mest euforiska dagen i mitt liv. Jag tog studenten. Hela denna dag var fylld av alla sorters känslor. Lycka, längtan, sorg, kärlek, ångest. Ord kan inte beskriva känslan när jag kom till Vasaparken och mötte mina så otroligt vackra vänner klädda i vita klänningar och svarta, mörkblå, och gråa kostymer, eller när alla Katedrals treor tog gemensam ton till Studentsången i Aulan, eller när jag stod längst fram innanför Ekporten och nästan grät i väntan på att få springa ut till de tusentals människor som stod där för att ta emot oss, eller när tårarna vann över mig när Calle höll tal för oss och påminde oss om hur bra vi var, eller när bildspelet rullade och tårarna vann över några fler i klassrummet, eller när hela jag bröt ihop i tårar när vi kramade våra lärare adjö. Framför allt kan jag inte beskriva känslan av att få stå på ett flak och skrika ikapp med de mest fantastiska människorna på denna jord.

Jag vill uppleva min studentdag igen. Och igen. Och igen. För jag har aldrig gråtit så många lyckotårar och sorgetårar samtidigt förut. Jag har nog aldrig varit så konstant lycklig under så lång tid förut. Men samtidigt har jag nog aldrig heller haft så ont i hjärtat heller. Katedralskolan betyder så mycket för mig att det inte ens finns tillräckligt beskrivande ord i Svenska Akademins ordlista. Jag minns min första tid på Katedralskolan i Uppsala. Jag var jättenervös, hittade inte i den där enorma skolan, kände mig liten som en mus, vågade inte mycket, visste inte mycket, det gick inte bra. Började tvivla på mitt skolval. Det gick så segt, jag kände mig inte hemmastadd i varken klassen eller skolan. Tanken att byta skola crossed my mind, det kan jag inte förneka. Idag kan jag dock inte vara tacksammare för att jag stannade kvar och höll ut i den där nedförsbacken, för sedan kom nämligen en oändlig uppförsbacke. Kärleken till Katedral växte och växte och kärleken till mina vänner blev djupare och djupare. Jag har inte orden för att beskriva hur mycket jag har växt i mig själv tack vare Sara, Sanders, Karlberg, Claudia, Ingrid, Ebba, Emma, Elin, Julia, Stephie, Jelena. Jag älskar varenda av er så jävla enormt mycket att nästan blir tårögd medan jag skriver detta. Vet inte vart jag skulle vara idag utan er. Ni håller mig uppe, ni håller min hand när vägen är snårig, ni skrattar med mig när det behövs, ni bryr er när ingen annan gör det, ni är de mest intelligenta, roliga, toleranta,  omsorgsfulla och guldvärda kvinnorna i mitt liv. Tack. Jag älskar er.

Tack också hela mitt fantastiskt klass för att.. ni finns??! Att ha fått glädjas, skrika, gråta, skratta och dansa med er hela denna dag har varit totalt ovärderligt. För mig kommer klass S11A leva vidare i hjärtat för alltid och hoppas ni känner likadant. Ni är de bästa människorna i världen. Ni kommer komma långt. Glöm aldrig att värdera er själva högt på er lista. Jag hoppas på att få träffa er om 20 år och få glädjas av era framgångar. VÄRLDENS STÖRSTA KÄRLEK TILL ER.